Gamle Hurtig Poem by Johan Ludvig Runeberg

Aldrig brusto ord vid bivuaken,
Där den gamle Hurtig blott var med;
Ofta satt han långt på natten vaken,
Talande om krig och fred,
Tände jämt sin korta pipa an
Och förgat den åter, bäst den brann.

Tredje Gustaf var hans man. 'Hvad strider
Höll ej han med Rysslands stolta fru?
Mina vänner, det var andra tider
För soldaten då än nu;
Kungen själf stod med i rök och blod
Nu är därtill en marskalk för god.

Tron mig, om hans herrar blott ej vikit
Från hvad plikt och mod och ära bjöd,
Hade aldrig segern honom svikit;
Nu blef trolöshet hans död;
Det är världens tack, och den är tung,
Det var synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken
Han höll tal, hur mild var ej hans ton?
Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:
'Får jag svansa dit kanon?'
'Nej, min gosse', svarte han helt blid,
'Låt oss vänta, det blir än väl tid.''

Så alltjämt med sägner, lika dessa
Satt den gamle vid sin vaktelds glöd,
Gråa lockar höljde ren hans hjässa,
Men ännu var kinden röd;
Yngre var han dock i Gustafs dar.
Nu till Oravais han kommen var.

Det var natten för det stora slaget,
I den vilda skogen höll man hof.
Sömn var sällspord öfver hufvud taget,
Men den gamle Hurtig sof;
Han, som vakat förr till sista man
Hade somnat nu förrn någon ann'.

Någon stund likväl af kvälln han sutit
Lutad stilla mot en furas stam,
Tändt sin pipa och i klagan brutit
Om hur kriget gick bakfram
Hur han nödgats tänka ut ett sätt
Att få slut en gång på sin reträtt.

'Att gå undan', så de fallit, orden,
'Har man lärt sig nog och lär sig än.
Sprungit har man en gång förr mot norden
Och är nu på språng igen.
Fly, det är det usla hopp, man har,
Och att en gång stanna, Gud vet hvar.

Nu blir strid likväl, så snart det dagas,
Då är tid att börja annan sed.
Den, som vill, må härda ut att jagas,
Hurtig kan ej mer därmed;
Han har sakta börjat blygas ren
Att ej hafva tröttnat längesen.

Jagas, bröder, skall ej gubben mera,
Han har hunnit råd på gamla dar.
Bästa konsten mot att retirera
Är helt enkelt att stå kvar;
Den, som lärt sig denna konst en gång,
Han kan ta farväl af allt sitt språng.'

Sen han sagt det, hade lugnt han knutit
Sina armar öfver bröstet blott,
Och mot trädet, vid hvars stam han sutit,
Sänkt sig tyst och somnat godt,
Somnat utan sorg och hufvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.

Nästa afton hade Finlands skara
Kämpat ut sin sista hårda strid;
Slut var kraften att vårt land försvara,
Tiden var en sorgens tid;
Hären, krossad lik en bruten våg,
Hade börjat nu sitt återtåg.

Hvar den syntes, sågs blott dyster smärta,
Hördes blott en klagan, djup och dof;
Lugn fanns ej i något vaket hjärta,
Men den gamle Hurtig sof;
Där Kamenski slutligt sprängt hans led,
Hade gråa krigarn lagt sig ned.

Och han sof, som om af Gustafs tider
Hvarje minne längesen han mist,
Sof mer djupt från marscher, språng och strider
Än vid bivuaken sist,
Sof förutan sorg och hufvudbry
På sin sköna konst att aldrig fly.