Otto Von Fieandt Poem by Johan Ludvig Runeberg

Från Kristina var en man,
Otto Fieandt hette han,
Föddes äldst bland bröder alla,
Däraf lärde han befalla;

Var i kriget, det är sant,
Endast öfverstelöjtnant,
Hade med armén fått vandra,
Om han kunnat lyda andra.

Men han gick sin egen stig,
Bar sitt hufvud själf för sig,
Kunde under ingen vara,
Fick ock därför egen skara.

Nu så hör, hur han såg ut:
Klädd han gick i grå syrtut,
Den var sydd på hemloft-skullen.
Och af egna får var ullen.

Öfverst på hans hjässa satt,
Sliten blank, hans faders hatt,
Ärfd vid Villmanstrand på näset,
Där hans farfar bet i gräset.

Lägg därtill i vintertid
Fårskinnspäls, helt kort, men vid
Becksömsstofflor sist på foten,
Sådan red han framför roten.

Hjälte var han ej just så,
Att han nu dugt ses uppå;
Andra tider, andra seder,
Fieandt bar för djup sin heder.

Bar sitt svärd som bihang blott,
Gud vet, om han sköt ett skott
Under hela långa kriget;
Visst är, att det är förtiget.

Järn och stål och krut och bly
Därom fick hans trupp sig bry.
Den höll primen, han höll basen,
Gubbens vapen var karbasen.

När han gick med den i hand,
Klämde till för kung och land,
Var han seg som gamla eken,
Blef ej gärna trött af leken,

Kunde slåss fast hela dan,
Brydde sig om segern fan,
Ville blott ge drift åt striden,
Därtill var hans kantschuk vriden.

Finnen, visste han helt godt,
Är för trygg för att ha brådt,
Ville därför hjälpa arten,
Icke modet, endast farten.

Pipa skulle dock han ha,
Eljest var det aldrig bra;
Men med röken frisk i munnen
Slogs han gladt, fast öfvervunnen.

Ofta midt bland vapnens brak
Tog han därför ny tobak,
Lät sin närmsta busse bida
Och slå eld, förrn han fick strida.

När han sen i hopen stod,
Öfversköljd af svett och blod,
Gjorde med sin dagg försöken
Och ur bottnets djup sög röken.

Fick sin trupp i ordning ställd,
Bajonetten vackert fälld
Och bröt in i värsta klämman,
Var han som på eget hemman.

Talte finska som en tolk,
Skrek som åt sitt arbetsfolk;
En fick pris, en ann' en skrapa,
Ingen fick stå lat och gapa.

Då, så säga än hans män,
Var ej godt för fienden,
Då var gubben lik hin onde,
Annars var han som en bonde.

Sådan kom han med sin flock,
Samma pipa, samma jack,
Efter många hårda strider
Fram till Karstula omsider.

Hela finska härens hopp
Hvilade på denna tropp,
Knappt tolf hundra man numera;
Vlastoff kom med trefaldt flera.

Hurtig lek det skulle bli,
Fieandt stoppade uti,
Pröfvade sin dagg mot klacken
Och begynte strax attacken.

Sexton timmar höll han ut,
Då fick gubben stryk till slut,
Måste dra sin trupp ur flamman
Och ge djäfvulen alltsamman.

Det förtäljs om honom då,
Att han rakt slöt opp att slå,
Tryckte djupt sin hatt på pannan
Och blef spak som trots en annan.

Så till Möttönen han red,
Såg blott styft mot sadeln ned,
Höll sin högra hand vid brickan;
Pipan, den låg glömd i fickan.

Hvad han satt och tänkte på,
Kunde ingen rätt förstå,
Med sig själf blott höll han gille,
Lät sitt folk gå, som det ville.

När han kom till Lintulaks,
Bad han om en halmkärf strax,
Sökte sömn på all sin möda,
Smakte ej en bit till föda.

Sådan slöt han denna dag;
Nästa morgon, tre vid lag,
Sen han fått en smula blunda,
Var han ren helt annorlunda.

Var mest såsom vanligt förr,
Tittade ur stugans dörr,
Lika skarp som förr i synen,
Och drog valk vid ögonbrynen.

Tog en pärla, förrn han for,
Snäste till sin yngre bror,
Gaf vid ån en örfil redan,
Rökte friskt i Perho sedan.

Gud vet eljest, hur det är.
Väl behöfs i fält gevär,
Men att såsom Fieandt strida
Kan väl också ha sin sida.

Därför säga ock hans män,
När det väckes fråga än
Om de tusende besvären,
Landets fall och hufvudhären:

'Annorlunda kriget gått,
Om en general man fått,
Som förstått värdera tiden,
Och som rökt tobak i striden.'