Till Damaskus Poem by Ghayath Almadhoun

Den dödar mig, sommaren som smyger in genom Damaskus trånga springor. Den får mig att krypa likt rosten på
portarna till det här fängelset förvandlat till museum, och
tillbringa barskrapade dagar blyg och rädd på ett kafé, eller
högljutt skrattande under dagar med svällande, sluga fickor.
Damaskus är mitt spruckna hus, Qasiounberget min
klagosång … Jag sprider ut mig i kvällen som bilarnas
tutande och kärrorna med bondbönor. Turisterna och
främlingarna känner mig, jag omger mig inte med staket,
och ingen glädje, som inte ursäktats av mina skratt, har
förrått mitt ansikte. Jag är en egendomlig blandning, som
tronar i de fattigas himmel, klädd i skyltfönstrens mode.
Min kropp är brinnande vetefält och min tunga är mäktig
som en sko. När polisen, läraren och den mystiske mannen stirrar på mig skrattar jag sorgset, medan de gråter
av skratt. Damaskus är mitt och endast de onda får lov att
dela säng med mig. Jag är trappan som leder ner till de
höga groparna, tjuvarnas spår i sanden, min kropp är ett
vandrarhem och mina ord små evangelier som profeterna
har tappat och de vilseledda tagit till sitt hjärta. Resten
slänger jag till de taggiga sparvarna och äran kastrerar jag
på asfalten, se där vad jag lärt mig i de statliga skolorna,
som vi släpptes ut från för att likt kaniner tugga på underkastelsens gräs. Jag sa till er, jag tänker inte låta någon
tjuvkika på Damaskus när hon skyggt doppar sina näpna
bröst, ja, jag förbjuder er
… att ta den vägen.