STADEN GLITTRADE Poem by Tua Birgitta Forsström

Staden glittrade på avstånd, och
jag stannade. Det var så vackert med
anläggningar och terrasserade trädgårdar,
liksom vattengenomlyst, och jag såg allt
mycket tydligt. Jag tänkte på de stora städerna
med katedraler, och hembygdsmuseerna på
landsorten i Sverige, och älggräset som doftade
så starkt, och jag mindes hur fäst jag hade varit
vid den lilla katten med de fläckiga tassarna som
sprang bort och hur jag hade saknat den.
Jag såg mig om och någon grät, jag kunde
inte beakta det. Staden var av genomskinligt glas.
Jag stod där. Jag såg min dominerande kärlek.
Av pärlor skimrande. De svarta svanarna. Kalcedon.
Jag försökte locka på den lilla katten. Allt glittrade.
Jag tvekade, jag visste allt, jag skulle
inte komma tillbaka.