Pilgrimens Julsång Poem by Carl Gustaf Verner von Heidenstam

Höstens slagregn och steppens sol
blekte pilgrimsdräkten.
Upp jag steg, då hanen gol
tidigt i morgonväkten.
Hundramilade
hän mot Sverige
vägarna stego, och först mot kvälln
trött jag vilade;
natthärbärge
bjöds på halmen vid spiselhälln.

Korsfararsagor och pilgrimsskrock
letade tanken till rätta.
Snart i dörren en lantlig flock
tyst mig hörde berätta.
Kvinnorna lutade
tätt sig samman
arm i arm i lyssnande led.
Gnistorna sprutade
högt ur flamman,
vilken slickade spiselns ved.

Äventyr på villande väg,
månget vallfärdsminne
sorglöst tolkades, men jag förteg
elden, som falnar mitt sinne.
Självförpinande
helig broder
döljs ej under den rock jag bär.
Ej den skinande
fru Gudsmoder
mina aningars drottning är.

Genomvandrat jag har allen
skuggornas land, de öde.
Långt i öknen bland tistlar och ben
talade jag med de döde.
Sund och levande
gick jag dem nära,
log och snyftade samman med dem.
Följde dem bävande,
fick dem kära,
sökte i skuggornas hem ett hem.

Skuggorna rörde min panna--och skönt
steg en fornvärld ur graven.
Ninives döttrar virade grönt
runt kring pilgrimsstaven.
Stjärnorna blossade
bibliskt klara.
Sakta susade strängaspel.
Skuggornas krossade
underbara
skönhetsrike betog min själ.

Lyss jag i kåpans musselskal,
brusar Arkipelagen.
Ekon av tympanon och cymbal
dallra vid böljeslagen.
Jungfrur rövande
utan ånger
frusta centaurer i flyende tramp.
Avgrundsbedövande
vilda sånger
skratta i takt med hovarnas tramp.

Trolöst flydde jag skuggornas land,
trånade åter till livet,
gators vimmel och lampors brand,
dock--mitt öde stod skrivet.
Livets böljande
städer och länder
lockad av sorlet jag genomgick,
men de förföljande
skuggornas händer
lades skymmande över min blick.

Runt mig hälsa de unga fritt
andra vaknande tider.
Främmande står jag i deras mitt.
Som en vålnad jag skrider.
Dagens krigande
skara spänner
ordets båge av senor och stål;
drömsjukt tigande,
arm på vänner,
vandrar skuggornas son utan mål.

Aldrig kan jag som fordom glatt
stundens frågor dryfta;
tankarna famla dag och natt
nederst i skuggornas klyfta,
där ej flämtande
facklan sänder
livets sken, men en underjords.
Aldrig bland skämtande
bröder och fränder
skall jag munter sitta till bords.

Skriande tranorna flyktat ren.
Vita bolstrar och putor
flingorna bädda kring häll och sten.
Kojornas trånga rutor
glimta immiga.
Sparven i hunger
letar kärven vid bondens skjul.
Djupt ur dimmiga
höstkvälln sjunger
pilten vid foran om vinter och jul.

Röster från barndomens år, till er
snöiga stigar mig föra,
men ni nå ej mitt hjärta mer,
mumla blott i mitt öra.
Stilla, saliga,
soningsfulla
stämmor, fåfängt kallen I.
Hotfullt otaliga
syner rulla
upp ur Hades min blick förbi.

Glömska drickes ur Lethes våg,
men med ögonen slutna
drack jag ur mörka Styx--och såg
sedan allen det förflutna.
Bleka och krokiga
skuggorna locka
anden att drömma vid Karons flod,
men det brokiga
livet vill plocka
frukter, som vinkande trås av mitt blod.

Kedjad vid livet min stav jag bär.
Rolös kring världen jag ledes.
Längtar dit, där jag icke är.
Främmande allestädes.
Hades sig hämnade.
Skuggornas like
strafflöst av livets frukter ej stjäl.
Skuggornas jämnade
skönhetsrike
vann för eviga tider min själ.