Ann Jäderlund Poems

Och havet gav tillbaka de döda. Som hade kastats däri. Men
inte det som hade dödats i dem. De halshuggna fick tillbaka
sina huvuden och själar. Och de som hade huggit av varandra
händerna fick tillbaka dem. Och djävulen som hade lurat dem
blev uppbränd på en pinne. Och den som inte hade varit skriven
i livets bok blev nu för alltid. Inskriven däri.
...

And the sea gave back the dead. Those who had been thrown into it. But
not that which had been killed in them. The beheaded got their
heads and souls back. And those who had chopped each other's
hands off had got them back. And the devil who had tricked them
was burned on a stick. And he who had not been
recorded in the book of life was now forever. Recorded in it.
...

I dessa förtvivlade avstånd. Som varken
kan vara här eller där. De skimrar
ur sina domäner. Lyfter ut sig
själva och svartnar. Det är
så tjockt. Det är bara
de här sista dagarna
som ska återvända
till sina platser. Man kan byta
plats. Men
ingen gör det. Själva
atomerna kan byta sina
platser med varandra. Och
allt själv.
...

In these despairing distances. Which can
be neither here nor there. They shimmer
from their domains. Lift themselves out
and blacken. It is
so dense. It is only
these last few days
which will return
to their places. One can change
place. But
no-one does it. Even
the atoms can change their
places with each other. And
everything itself.
...

Den som stiger upp i huvudet. Rakt upp
i en av dess tunnaste kanaler. När kropparna
förintas. Den som stiger in. När man ser någon
som egentligen inte kan ge. Som inte tror. Förser
döda kroppar med matgåvor. Eller om kroppen blir
alltför smyckad. Lemlästad när den blir lemlästad.
Förintad av själva hatet. Då är ingenting av det
i det. Det som kan följa kommer att följa.
Oförändrat i sin form. Vänder sig till den
inre baksidan av huvudets ögon. Kanske för alltid igen.
...

He who rises up through the head. Straight up
in one of its thinnest channels. When the bodies
are annihilated. He who rises inside. When you see someone
who really cannot give. Who doesn't believe. Provides
dead bodies with gifts of food. Or if the body becomes
too adorned. Mutilated when it becomes mutilated.
Annihilated by hate itself. Then nothing of it is
in it. What can follow will follow.
Unchanged in its form. Turns to the
inner behind of the head's eyes. Maybe for ever again.
...

Att säga är lite. Enformigheten
som gör en mängd av det. Går ut
genom ögonen i varje fiber. Sätter
sig emot. Som denna låga form.
Genomträngd utan att vara. Vad
något än är.
...

To speak is little. The monotony
which makes an amount out of it. Leaves
through the eyes in every fibre. Pushes itself.
against. Like this low form.
Pierced without being. What
ever anything is.
...

Själen är ensam med sina tårar. I höljen. Över det
täta ögat. Där bara fjärdedelen syns. Åttondelen
eller mindre. Lämnad i ansiktsskalet som en hinna. En
spritlåga utan eld. Den brinner inte. Den flyger inte.
Sprakar inte i örat. Den bara trycker sig
tungsint upp. Den är inristad i hornhinnan som ett ärr
i det tunna höljet. Den ser nästan inte ut. Syns
knappt för någon eller för något.
...

The soul is alone with its tears. In coverings. Spread over the
dense eye. Only a quarter can be seen. An eighth
or less. Left in the facial shell like a membrane. A
spirit flame without fire. It does not burn. It does not fly.
Does not crackle in the ear. It only pushes itself
up morosely. It is engraved in the cornea like a scar
in the thin layer. It can barely look out. Hardly
be seen by someone or by something.
...