BLANKHET Poem by Lars Gustafsson

BLANKHET

Här härskade den stilla blankheten
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften.

COMMENTS OF THE POEM
READ THIS POEM IN OTHER LANGUAGES
Close
Error Success