Straffet Poem by Eeva Park

Nu, när du inte väcker mig längre
kan jag inte ens rosta bröd
eller brygga kaffe.
Allt är svart och smakar kolstybb,
när du inte väcker mig
krasar frukosten mellan tänderna som vått grus,
när jag börjar
springa till spårvagnen genom regnpölarna
missar jag den alltid numera
och om jag skulle hinna med den
måste jag stå
för alla platser är upptagna av de flinkare
av dem som har hörlurar
och glasartad blick
när jag utan framgång trevar i fickan efter en ostämplad biljett
kommer så verkligen kontrollanterna
och tar triumferande mig med sig
fastän jag nu, när du inte längre väcker mig
har gett upp allt motstånd
tar de mig som i en mardröm
alla fyra i ett järngrepp på banvallen
eftersom de känner min sort mer än väl,
så vet de redan i förväg
att jag alltid har försökt fly utan att betala böterna,
men nu, när du inte längre väcker mig,
är det dags att göra upp räkningen
och några rentav flera gånger om, med tio års försening.

Så ni behöver inte slita i mig… Inte alls.