VILA SKYMNING Poem by Lars Gustafsson

1

‘Vila skymning'
Det hette så.

När kvällen kom
satt man där i väntan.
Och såg de välbekanta tingen
långsamt glida in i mörkret.

Man tände inte lampan
och satt helt stilla i det falnande ljuset
och såg kvällen komma,
som den nu blev.

Och detta glidande, detta falnande
var en tröst.


2

Vatten, alldeles stilla.
Jorden, också den lugn.

Och fågeln flyger
så nära den kan

äver sin egen skugga.

Innan lampan tändes
satt vi då alldeles stilla
En kråkas sträva röst
och plötslig doft av klöver

Söt och varm igenom
detta stigand mörker.