Knappen Poem by Knuts Skujenieks

Likt körsbärsträdet som i toppen vaktar
sitt sista överblivna bär,
vaktar jag i min nötta skjorta
den enda knapp jag bär.

När inga souvenierer finns mer, inget hopp
och bördan blir för svår,
fingrar jag lite grann på min kapp
isydd av dig ett avlägset igår.

Trots all tid och all hunger,
trots mörker och vinterns dåd,
har du sytt fast mig vid det håliga livet
med kärlekens och evighetens tråd.

Natten har besegrat dagen. Jag stirrar
mot det enda upplysta fönstret.
Det är inget fönster. Mitt liv brinner på bröstet
i knappen ditsydd av dig.