när någon lägger ner en massa tid på
att springa med huvudet före
mot en betongvägg
och han kravlar sig upp med den
mot sin kind
som en manet på en sjöstjärna
och erar
hur kroppen använder sitt minne
för att hålla sig kvar på jorden
och han står väntande där en stund
när hans ögon förvandlas till
vippande dockor
och hela det färgrika universum
liknar ett djupt
hål i vasken
This poem has not been translated into any other language yet.
I would like to translate this poem