Johan Ludvig Runeberg

(5 February 1804 – 6 May 1877 / Jakobstad)

Löjtnant Zidén - Poem by Johan Ludvig Runeberg

Det var den tappre löjtnant Zidén,
Han hade sin egen sed,
För fronten ville han gå allen:
'Framåt, mina vasagossar,
Nu gäller att hinna med!'

Främst ville han gå hvar fara emot
Hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
Så snart löjtnanten ropat:
'Hurra, mina män, framåt!'

Så lärde han in på eget vis
Sin lilla käcka hop,
Fördrog ej trassel och exercis:
'Tätt efter i fjäten, gossar',
Det var hans kommandorop.

Och framåt såg han, han såg sig ej om,
Når så mot faran det bar.
Hur tätt i spåren hans skara kom,
Det brukte han sällan varsna,
Förrn midt i striden han var.

Först då, när fiendens hop han nått
Och börjat hugga och slå,
Då såg han efter, hur flinkt de gått,
Hans kära vasagossar,
Hur nära de voro uppå.

Och hände då, att han kring sig fann
Sin hela kompani,
Då var allt präktigt, då ropte han:
'Hurra, det var flink manöver,
Nu äro vi herrar, vi.'

Men gick hans trupp, då han själf sprang fram,
Och kom han i strid förrn den
'Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hafva de gått som paddor,
Nu blefvo de efter igen.'

Han förde då kriget först bröt ut,
En trupp af femtio man;
Den hade smultit ihop till slut:
Med tjugo vasagossar
Stod nu i hären han.

Men om med färre och om med fler,
Det gaf han ej akt uppå,
Han följde sitt gamla krigsmaner:
'Tätt efter i fjäten, bussar,
Nu gäller det fart, låt gå!'

Det var i striden vid Virta bro
Den sista, där han var med;
På ögonblicket sågs allt bero,
Fahlander, Malm och Duncker,
De broto mot stranden ned.

Där stod Tutschkoff med ett tusen man.
Sex hundra blot hade de.
'I tre kolonner vi rycka fram',
Skrek öfverste Fahlander,
'Hvem hinner främst af de tre?'

De orden hörde löjtnant Zidén,
Vasserra, det märktes snart.
'Framåt', så ropte han, 'flinka ben,
Hurra, mina vasagossar,
Karl den, som i dag tar fart!'

Det var visst icke den första gång,
Han ropat till folket så,
Men aldrig hade i sådant språng,
Så blindt han tillförne rusat
Mot fiendens hop som då.

Förrn någon annan till anfall kom,
Tre djupa sår han fått.
Då bröts hans kraft och han såg sig om,
Såg efter, hvad hjälp han hade,
Hur tappert hans bussar gått.

Han sjönk till jorden, han såg och såg;
Det var som förtrolladt, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
Hans enda vasagosse,
De öfriga såg han ej.

Kolonnen kom, den kom helt när,
Han fäste på den sin blick:
'Mitt folk skall väl finnas i hopen där?'
Förgäfves, häri såg platt ingen,
Hans tålamod förgick.

'Nu rycka de andra i seger fram,
Och de mina synas ej än.
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hafva de gått som paddor,
Nu blefvo de efter igen.'

Det hörde hans gamla korporal,
Slog döende ögat opp:
'Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
Ej höfs att om skam här orda,
Ni förde en tapper tropp.

Gud gifve, att alla som vi ryckt an,
Då vore så mången ej fälld.
Nu hafva vi fallit till sista man,
Ty den främsta var vasaflocken,
Och på oss gaf fienden eld.

Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,
Sen ni ropat en gång framåt;
Men vi hörde er röst, och vi följde er,
Och förr blef ingen efter,
Än han stupat på ärans stråt.'

Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
Där på blodiga sanden han satt,
Hans anlet sken, hans sårade barm
Steg högt i dödsminuten,
Han svängde sin slitna hatt:

'Och föllo de alla för ädla sår,
Förrn någon dem sprang förbi,
Och voro de främst i sin löjtnants spår,
Hurra, det var flink manöver,
Nu dö vi som herrar, vi!'


Comments about Löjtnant Zidén by Johan Ludvig Runeberg

There is no comment submitted by members..



Read this poem in other languages

This poem has not been translated into any other language yet.

I would like to translate this poem »

word flags

What do you think this poem is about?



Poem Submitted: Thursday, May 17, 2012



[Report Error]