Svårast har jag att begripa mig på
stenarna och de stora klipporna
jag kan inte följa deras andning
och deras till ytterlighet långsamma röster
havet är isåfall lättare
med sin ständiga, tvetydiga trolöshet,
men när de länge och oavvänt iakttar mig
igenkänner vi i vittrandet varandra.
I sanden
som jag silar mellan fingrarna
har vi en mötesplats.
This poem has not been translated into any other language yet.
I would like to translate this poem