TINGEN Poem by Lennart Sjögren

Bäst var det vid gränsen nära gryningen
den som blir synlig efter vargtimmen
då med klara ögon kunde tingen iaktta oss.

Tingen är ju knappast människor
inte heller djur
men de bor som vi i sina slutna skal
och när de slås sönder hörs ett krasande
av bräckta ben.

Fråga mig inte om deras uppkomst
eller särskilda bestämmelse
- men nyss vid gryningsgränsen
hörde jag dem skälla som glada hundar
när vittringen blir tydlig.