Vad älskar man då man älskar? Poem by GONZALO ROJAS

Vad älskar man då man älskar, min Gud: livets förfärande ljus
eller dödens? Vad söker, vad finner man?
Är det kärlek? Vem är det? Är det kvinnan med sitt djup, sina rosor, sina vulkaner
eller denna blossande sol som är mitt ursinniga blod
när jag tränger in i henne ända till de innersta rötterna.

Eller är allt ett enda stort gyckel, min Gud, finns varken kvinna
eller man utan bara en enda kropp: din egen,
utspridd i strålande stjärnor, i flyktiga partiklar
av skönjbar evighet?

Jag förgås, min Gud, i denna strid
som består i att gå bland dem alla på gatan och inte kunna älska
trehundra samtidigt, jag är dömd att alltid älska en,
den enda, henne du skänkte mig i det urgamla paradiset.