Johan Ludvig Runeberg Poems

Högt i skogen låg det ringa torpet,
Djupt i ödemarken, långt från vägen,
Där sen hösten krigets skiften rådde.
Ingen ovän hade funnit stället,
...

Han reste sig ansenlig
I stugans skymda vrå,
Väl var han böjd af åren,
Men syntes hög ändå;
...

Gladt i Frantsila ett jubel
Ljöd från Cronstedts lägerställen;
Bud om Siikajokis seger
Hade hunnit dit om kvällen.
...

Sandels, han satt i Pardala by,
Åt frukost i allsköns ro.
'I dag, ett slaget, blir striden ny,
Det skall gälla vid Virta bro.—
...

Aldrig brusto ord vid bivuaken,
Där den gamle Hurtig blott var med;
Ofta satt han långt på natten vaken,
Talande om krig och fred,
...

Han stod på sin farstutrappa
Med mössa af krigarsnitt,
Med sporrar och ryttarkappa;
Han ärnade göra sin ridt.
...

Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej!
Han var kusk vid trossen, högre var han ej,
Hade som hans likar måst i glömska falla,
Om han ej fått namn som latast bland dem alla.
...

Och öfverstelöjtnant Drufva han stod
Bekymrad nu:
'Här dugde ej att ha sprucket mod,
Det brast itu.
Nu ser jag fienden rycka an,
Mångdubbelt starkare kommer han,
...

Hvem är den höge mannen där på älfvens strand,
Som skådar öfver fjärdarna och fälten?
Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand
Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,
...

Du nämner mörk en Wadenstjernas namn?
Jag vet, du syftar på en dyster sägen:
Hur, sökande mot lifvets storm en hamn,
Hans broder kom, men stöttes från hans famn
...