Johan Ludvig Runeberg

(5 February 1804 – 6 May 1877 / Jakobstad)

Adlerereutz - Poem by Johan Ludvig Runeberg

Hvem är den höge mannen där på älfvens strand,
Som skådar öfver fjärdarna och fälten?
Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand
Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,
Allt ger en bild af krigaren och hjälten.
Han står allena, ingen har han när,
Minutligt blott man komma ser och vandra
En ung soldat, som bud till honom bär;
Men framför honom och bakom står här mot här,
Med blod och dödar hotande hvarandra.

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig som ett lik på båren,
Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån i spåren.
Däraf det mörker, på hans panna bor,
Den skugga, som de ädla anletsdragen
Har öfverhöljt som med ett sorgens flor:
Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,
Ett offer bli, på söners mod bedragen.

Den man, som detta skådar, skådar allt förödt,
Att svika pliktens bud var ej hans vana;
Han är en man så trofast, något land har födt,
En man, som pröfvat faror, kämpat, segrat, blödt
Som yngling redan under ärans fana.
Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts
Af lust, af nöd, af låga eller höga,
Du ser en ande, som i stormar höjts,
Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz.—
Han har de bilderna för själ och öga.

Och dock så är det han, just han, som nyss befallt
Det dystra sorgespelet börjas åter,
En hopplös färd, en vandring utan rast och halt,
En mistning steg för steg af hemland, ära, allt;
Hvad blott ett brustet hjärta ej begråter.
Ett verktyg för en annan viljas lag,
Ej strid, men flykt han nödgats anhefalla.
Sin trogna här han ordnat ren till slag,
Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag.
Som den har gjort en dag förut och alla.

Han ser dess slutna skaror lösas åter opp,
I spillror söndras ordningen för striden.
Han känner detta folk i hvar brigad, hvar tropp,
Han lefvat deras lif, han hoppats deras hopp
Ej blott i dag, men långt förut i tiden.
Han vet, att denna här ej liknöjd går
De nesans steg; hans bud har föreskrifvit,
Att bitter harm förtynger hvarje spår,
Han vet, att i hvart bröst bor frätande ett sår,
Mer kvalfullt, än om dödens hand det gifvit.

O denna här! Han pröfvat har dess kraft, dess mod
I bättre dagar, längesen förflutna,
Han minns, hur glad för tredje Gustafs blick den stod
Och gick i striden fram och tecknade med blod
Sin bana mellan leder genombrutna.
Ja, det är samma här, han nu för an,
Föryngrad i en ätt, men ej en annan,
Och därför vet han, hvad den vill och kan,
Och därför, när han ser den rygga, mörknar han
Och sänker som af blygd den stolta pannan.

Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga af,
Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,
Och Gripenberg har sänkt sin segervana glaf.
Hvar stund är dyr. Med storm går öfver istäckt haf
I massor fienden att vägen stänga.
Orörlig dock står Adlercreutz än kvar,
Ännu ett värf har han att öfvervaka:
På älfvens is en bataljon han har;
Den får han ej i gång, den står vid sitt standar
Och viker ej ett enda steg tillbaka.

Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam
Ett slagfält ständigt byta mot ett annat,
Hans återtåg är gjordt, och tyst och allvarsam
Står för sin front han nu, besluten att gå fram,
Om ej, så bli på platsen, där han stannat.
Ej vill han stelna bort i polens snö,
Ej, hellre stupa, värmd af stridens flamma,
Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö,
Nej, känna som en man och sedan manligt dö;
Och truppen, som han för, den vill detsamma.

Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den
Och vill ej öfverge sitt folk i nöden:
Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,
Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än,
De trotsa honom, som de trotsa döden.
Hvad under! Brusar han ej upp af harm
Vid detta trots? O nej, han står betagen,
Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;
Man ser, en eld är lös i djupet af hans barm,
Och återskenet syns i anletsdragen.

Ett ögonblick, och se, hans eld har bredt sig ut,
Så långt ditt öga hinner, skönjes branden.
Hans ilbud flyga, nya sändas hvar minut,
Och skaror svänga om som skyndat bort förut,
Och Hertzens bataljon har stormat stranden.
Sprängdt är hvart hinder för dess segerlopp,
En mäktig här i hjärtat genombruten,
Och Åbos kämpar skynda mot den opp,
Och Gripenberg för fram sin tavasthuska tropp
Med högt hurra, i täta leder sluten.

Se dessa män! Von Essen djärf, vid svärdet van,
Med Heideman och Ramsay vid sin sida,
Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan!
Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan
Och tusen än, säg, om de lärt att strida?
Nu ändtligt lösta ur ett hopplöst tvång,
Se de med tjusning ärans kransar viras,
Lång var förnedringen de burit, lång;
Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång,
Och med en bragd för sekler skall den firas.

Förgäfves tapper gör sitt motstånd än en här,
Som själf till denna stund ej motstånd pröfvat.
Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär,
Så skönt, så fruktadt nyss, är dömdt att slockna här,
Sin trollmakt afklädt och sin glans beröfvadt.
Dock än en strid. Hans rader fly, men snart
Med nya massor ses han spetsen bjuda,
Och Finlands kämpar hejda ren sin fart;
Då hörs i fjärran än, men hvar sekund mer klart,
Den stolta Björneborgska marschen ljuda.

Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud,
I sträcktåg har han hunnit framom tiden.
Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud;
Nu syns han.—Adlercreutz, som eldad af en gud;
För vid hans sida hans kohort i striden.
En stund blott flammar kampens låga än;
I nästa stund då är den ren förbrunnen,
Och Siikajokis fält är vår igen,
Och flyktens nesa vådd med blod från tappre män,
Och deras första, stora seger vunnen.

Han, som en gång på våra kala drifvor stod
Och kunde för sitt land dock kärlek bära,
Han, som för detta land göt gladt sitt varma blod,
Han, som, då allt gafs bort än, ägde kraft och mod
Att träda fram och rädda Finlands ära,
Han hvilar nu. Den starke har fått frid,
I Sveas trygga jord hans aska gömmes,
Och äfven där han kämpat skönt en strid,
Och ingen skådar än en gryning af den tid,
Då han af Sveas stolta folk förglömmes.

Men om i hjältars land, i sena framtids år,
Hans bragder blekna bortför större minnen,
Om vid hans namn ej mer ett hjärta eldadt slår
Och enslig, obesökt, med nötta runor står
Den graf, hvari han göms, den trogne finnen;
Då har hans lof, hans ära än ej dött,
Då skall hans ande ila öfver hafven
Med stolthet till det land, som honom födt:
Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blödt,
Här skall han lefva, om ock där begrafven.


Comments about Adlerereutz by Johan Ludvig Runeberg

There is no comment submitted by members..



Read this poem in other languages

This poem has not been translated into any other language yet.

I would like to translate this poem »

word flags

What do you think this poem is about?



Poem Submitted: Thursday, May 17, 2012



[Report Error]