Jag själv i gul klänning Poem by KATARINA FROSTENSON

Skingra mig bror, med ditt öga som inte låter sig slutas
som bara ser ut, inget ser, bara skimret och solkattens vatten
bland löv

i julis grönska, under ett träd
i den flätade blå korgen som rymde dig stort

när allt surrade kring dig
och du var som honungen

jag själv i gul klänning, mörk
i trädet, allt mörkare gul, gällare, skriande upp
men tyst, mot trädtoppen
triumf, lille bror, över allt
genom kronans tyngd
jag känner huvudet av solen