KATARINA FROSTENSON

vad är det för underlig paradistrakt
eller motsatsen fjärilns fladder, elyseiskt
gula de stelnat över ängarna
de ligga tungt utkastade
skons läder ur jordens mull
en tå
frambruten ur pappers svärta
en danssko, ett finger
ur jord
och ringars blänk i fåran
ur mörka rockar, yllets våta
svepning
omslingrade med munnar mot mullen och varann
fulla av jorden och det röda
på hemväg mellan dungar, fält och fågelns höga varningsrop
ligger man på ängarha ute i världsåkrarnas mörka rota
...

Hennes stora utsida som färgar allt
mer utfälld färg kan inte skiljas ut ur någonting.
Lärftens vida grotta. Blekare är inte - än hon,
här kläder hon världen helt, och dess utkantssidor,
rivna hudar. Hennes ansiktshud har tänjts ut, kind
och käkben endast sjunker inåt. Anletsdrag som känns,
som kölden. Luftens sena och dess muskelspår, som
bryter mot i stela kam, i vågor. Hon vänder den andra
sidan till och ger inte av blicken. Hon som jag ur kommer.
En sådan ensamhet är ej av den här världen. Jag känner
hennes ensamhet. Som kappan med den slitna djurkragen
vid halsen. Hermelinstråna mot strupen
...

Skingra mig bror, med ditt öga som inte låter sig slutas
som bara ser ut, inget ser, bara skimret och solkattens vatten
bland löv

i julis grönska, under ett träd
i den flätade blå korgen som rymde dig stort

när allt surrade kring dig
och du var som honungen

jag själv i gul klänning, mörk
i trädet, allt mörkare gul, gällare, skriande upp
men tyst, mot trädtoppen
triumf, lille bror, över allt
genom kronans tyngd
jag känner huvudet av solen
...

Den lilla, rosa lappen
i mitt huvud rör sig

underverk,
jag ser ut, det är tyst

mörkret låter viskningarna komma
min tunga begrovs under stenen
men huvudet fick ingen ro

även om tungan slitits ur sin vävnad
var rösten kvar därinuti
hur får huvudet ro

syrenblå spänns väven runt och om mig
hör, hur tonen
växlas ut det är av ljud du lyfter

min tunga är begravd, mitt öra jublar
min dräkt är försvunnen mitt huvud sjunger
...

Platsen mellan öronen är ett kön. Fingrad: en könsmark
med vågkammens form, den böljar. Ringlar däri, i
linjer av ohört, i form av en bark. En eka. Det är däri
allting låg synligt och naket att känna. Att smörja, att
låta sitt finger gå runt, tills droppen rullar. Med hetta
drar det sig samman, och stöter sin vätska. Ett rissel,
tyst glider den smord sin ringelväg vit, mot parningsorten,
där fjällen fälls det är en orm i örat
...

Vildhundar. Rälsar. Majsfälten runt Subotica
Vita sol

spår av ett cirkusbesök i leran, pålar i jorden
ljus efter vimplar i luft

en ark i landskapet strandad, en man
med lammbrunt hår ser ut från den

från din trevåningskropp ser du ut över fälten
talar till vad du ser: vems är fälten

fält kom tillbaka som ni var
före slaget, ni var trastarnas bara

rösten försvinner skrovlig i dimman
en blåsvart tunga, vår farkost
...

Tungans stad, det svarta kaffet tränger i sprickorna
runt om rösternas gälla värld i rök. Ekot
av nerhuggna skogar kommer med värmen i stötar,
från den svarta eldstaden i ett hörn
En vitröd skylt svänger farligt nära pannan när
en av de höga tvillingsystrarna går med mig
längs Sava
Betongen är oerhörd under bron, asfalten glipar - du blir
skör här, nära allt som brister och lystrar
till färgen det finns ett balkanblått ljust stumt blått
...

Det röda benet
halsrevet
var sitter hon

skärande och gnisslande
sin såg

röst, vad är du för djur
under stenen

fem famnar
djupt, korallen
...

Vad har jag i handen
krita och kol
och blyertsen, dräpekonsten

ett radband av tänder
det repet
som lägger sin snara
och bara vill höra
slutgiltighet
Bach går i gångarna
trängsel i spjälkningsleder, upp och ner
för stegen
dansa, hand

och gå sen mot strupe
hjärta och mun
sak och levnad
tunga och rot

och driv ut
ordet
bergsblomster vid hjärnvatten

varför känner jag det inte, hand om tunga
tunga och rot
- gulan simmar i svartvattentjärnen -
kanske har jag dödat det, med mina fingrar
dräpt det
av kärleken till en och samma
sak
samma sak
steget, skalan
benet, skalan i benet
upp för stegarna
spridningen i luften utan slut
till knut
...

Monstrum, lägg dig runt mig, vad är det jag skall
känna Stort och oförklarligt stumt, ett hästars
täcke Öga, näsa, panna lob, kinden täckes min mun,
varför är du övergiven Ett strå sticks in, en smak av
mineraler, sälta Foten vandrar upp den trånga gången,
vit och okänd i mig, draget kommer Och luften är
stark, och kall, och svart och hög Nu betar jag
världsgräs
...